Om jag anstränger mig kan jag se på folk när de pratar med mig. Titta på en punkt ovanför deras ögon som ger dem intrycket av att vi har ögonkontakt, nicka och le, hålla den fejkade ögonkontakten lagom länge. Jag har gått en kurs i sånt. Minns att logopeden som höll i kursen förklarade att man ibland måste titta på någonting annat i några sekunder för att sen återvända till ögonkontakten, annars tycker folk det är obehagligt att man stirrar dem i ögonen. Man spontana reaktion var att ja, det är obehagligt med ögonkontakt. Det vet jag väl.

   Igår kom det en arbetsterapeut till mitt nya jobb. Hon pratade om hur man ska sitta för att inte få ont någonstans, höjde och sänkte mitt bord, pillade på stolens armstöd och mina dataskärmar. Jag var artig, log och svarade på hennes frågor, men eftersom mina energinivåer låg på minus så höll jag blicken fäst framför mig.

   För det tar så fruktansvärt mycket energi att se folk i ögonen att jag inte har någon energi kvar till att faktiskt lyssna på vad de säger. Som bäst lyssnar jag när jag håller blicken fäst på någonting annat än den som pratar, vilket kan leda till olyckliga missförstånd när jag träffar nya människor. Men igår orkade jag helt enkelt inte, tänkte att arbetsterapeuten nog överlever. Att hon har överseende med människor på en sådan anpassad arbetsplats.

   Sen tänkte jag att jag nog borde börja bry mig mindre om vad främmande människor tänker om mig och mer om hur jag fördelar min energi.