Huvudpersonen i boken jag läser åkte på återträff med sin högstadieklass. Alla drack alldeles för mycket alkohol, föll in i sina gamla roller, började bråka och eftersom det är en deckare så slutade det med att en av dem blev mördad.

Jag funderade på om nån i min gamla högstadieklass skulle kunna få för sig att en återträff är en bra idé, om jag ens skulle bli inbjuden. Insåg att de lika gärna redan kan ha haft en, jag skulle aldrig få veta. De få personer från den klassen som jag ens brydde mig om att lägga till på Facebook tog jag snabbt bort under min första termin på gymnasiet. Sista terminen bytte jag efternamn, frågan är om de ens skulle kunna hitta mig.

En kille i klassen mobbade mig mer eller mindre under hela högstadiet. Den sista månaden i nian fick skolans rektor slutligen tummen ur röven och flyttade denna individ till en annan klass. Jag kunde äntligen slappna av under lektionerna, mådde mycket bättre. Övriga elever i min klass gick till rektorn och protesterade, gnällde om att de inte var hela klassen på riktigt utan honom. Det är en kvalificerad gissning att de inte hade reagerat lika starkt om det hade varit jag som hade bytt klass.

Nån vecka innan vår sista skolavslutning tältade de vid en sjö, och trots att de som höll i jippot brukade vara snälla mot mig så blev jag inte bjuden. I min dagbok önskade jag dem ösregn och snålblåst.

 

Nej, jag förstår inte hur någon kan tycka att klassåterträff är en bra idé. Jag är lyckligast om jag aldrig någonsin behöver träffa dessa människor igen.