Jag och min syster är troligen de enda över tolv år som fortfarande spelar The Sims. När hon har tid så ses vi och spelar tillsammans, men sen hon började på universitetet blir det inte så ofta. Så jag spelar ensam. Skapar långa släktled av simmar, låter dem bli vampyrer och varulvar och häxor, lär dem att laga mat och laga sina läckande duschar, ser till att de går till jobbet och gör sina läxor, odlar tomater i deras växthus och skickar deras barn till college.

   Ibland låter jag dem dö. Leker gud för en liten stund, håller makten över livet och döden i samma händer som far över datorns tangentbord och pekplatta. Aldrig har jag spelat så mycket Sims som då jag varit sysslolös och deprimerad, då jag suttit hemma i utdragen väntan på en eller flera myndigheters beslut om min ekonomi och framtid. Då jag saknat makt över mitt eget liv har jag tagit makten över dataspelsfigurernas.

   En komisk detalj är att jag är jättedålig på att upprätthålla mina simmars sociala relationer. Varje gång jag spelar så händer det att simmarnas vänner ringer och undrar varför de aldrig hör av sig, eller att mätaren som visar simmarnas sociala behov sjunker till katastrofalt låga nivåer. Eftersom jag i första hand får dem att fokusera på att lära sig saker, att hålla rent i sina hem och att lyckas bra på sina jobb. I andra hand det sociala, om det finns tid över.

   Om jag var en sim så skulle mätaren som visade mitt sociala behov aldrig sjunka, den skulle tvärtemot bli så full att jag fick ett nervöst sammanbrott om jag spenderade för mycket tid bland andra simmar.