Jag går i skolan nu för tiden. I början av terminen blev vi indelade i smågrupper och fick en uppgift att jobba med, resultatet skulle bli något som skulle redovisas inför klassen.
   Jag hade glömt hur mycket jag hatar gruppabeten av just den sorten, och lyckades dåligt med att dölja mitt missnöje. Lyckligtvis var jag satt att jobba tillsammans med C, som visade sig tycka ännu sämre om grupparbeten än jag. Hon bönade och bad att få jobba själv istället.
   Den ansvariga läraren var pedagogisk och gjorde sitt bästa för att förklara för mig och C att det finns fördelar med att jobba tillsammans; att det blir ett spännande utbyte av idéer, att två personer tillsammans ser och kommer på saker som en ensam inte skulle kommit på, och så vidare. C och jag var skeptiska. Men lyckligtvis lyckades vi hitta en kompromiss som gjorde lärare nöjd: vi delade upp arbetet mellan oss så att vi kunde jobba enskilt med varsin del av uppgiften.
   Det där som läraren försökte förklara gäller inte mig. För mig blir det enda resultatet av ett grupparbete att uppgiften som ska utföras inte blir som jag vill ha den. Jag får ge upp en del av mig själv och känner mig stympad för att passa in i en pytteliten låda som det neortypiska samhället snickrat ihop åt mig. 

 

I söndags firade jag femte november med V for Vendetta, chokladglass och en liten flaska cider. Jag saknar ofta England, men femte november brukar det bli rent outhärdligt och tyvärr tror jag att jag är för evigt dömd att längta någon annanstans var jag än bor.

   Det finns en parallell värld, inuti mitt huvud. Eller ja, där inne finns fler parallella världar än vad jag kan räkna, men i just den här bor jag någonstans i England. London, kanske. Jag är runt trettifem, tjänar hyfsat bra på ett jobb jag inte avskyr, har ett vackert brittiskt hus, en massa katter, kanske andra sorters djur också. Och tre barn.

Amy Eva Elisabeth, sexton, väldigt lik mig till utseendet, tycker om att läsa fantasy och att skriva berättelser. 
Anakin Patrik Marvin, fjorton, byter eventuellt tilltalsnamn till Patrik om han inte gillar Star Wars, spenderar det mesta av sin tid framför datorn med olika onlinespel.

Taylor Helen Cecilia, tolv, sportig och utåtriktad, går på ridning eller simning eller kanske både ock. 

   Jag ser till att barnen blir tvåspråkiga, tar med dem till Sverige på somrarna och till jul. Kanske har vi, när de är yngre, en au pair som läser läxorna med dem, hittar på roliga lekar för att se till att de tränar svenska. 

   Den enda haken är egentligen att i den världen är jag ensam förälder till Amy, Anakin/Patrik och Taylor. Jag vill inte bli singelmamma, framförallt inte åt tre barn i ett annat land, men trots det är jag det i den här världen.

 

När jag analyserade saken så insåg jag att jag nog ser på tvåsamhet i allmänhet och barnuppfostran i synnerhet på samma sätt som jag ser på grupparbeten. Ibland blir jag verkligen trött på mig själv.