När jag var 13-14 år hade jag mycket lättare att nå fram till vuxna än till min jämnåriga. Lärare och andra runt omkring mig blev mina "kompisar", med dem kunde jag till och med småprata och berätta vad jag hade gjort i helgen eller liknande. Mina jämnåriga och jag levde så totalt skilda liv att vi lika gärna kunde varit från olika planeter.

   Och även om jag är glad över att komma så bra överens med handledarna på bondgården så kan jag inte låta bli att känna att det är lite samma sak, och att det inte riktigt är så det borde vara. De andra som har daglig verksamhet på gården är kompisar med varandra, många av dem umgås även på fritiden, och relationen de har till handledarna påminner mest om den mellan lärare och elev. 

   Mina bondgårdskompisar, som jag brukar kalla dem, är snälla och roliga men de flesta av dem har en utvecklingsstörning. Så om jag vill ha intellektuell stimulans, prata om valet i USA eller vegetarisk matlagning eller gränskontrollerna som införts efter flyktingkrisen, så pratar jag med handledarna.

   Och att jag passar in bättre bland dem än bland de övriga med daglig verksamhet är väl i sig självt ett bevis på att jag borde vara någon annanstanns.