Ibland sörjer jag att jag aldrig varit kär.

   Visst, jag har varit förälskad. I kändisar, i påhittade karaktärer och i folk jag beundrade på avstånd när jag gick i skolan. Men jag har aldrig upplevt det där pirrande, glittrande, fantastiska som folk beskriver när de delar förälskelsen med en annan människa. Och även om jag inte direkt kan påstå att jag längtar efter tvåsamhet, efter alla kompromisser som måste göras när man delar livet med en annan människa (se blogginlägget om samarbete) eller efter att tvingas umgås med och tycka om någon annans vänner och familj, så kan jag bli väldigt ledsen över att jag inte fått uppleva den där känslan som beskrivs som så fantastisk.

   För alla andra människor verkar det bara hända. Man träffar en annan människa, man ser in i hens ögon och någon sorts magi uppstår. Man bara VET att man vill dela livet med denna människa och att hen känner samma sak. Ända sen jag var fjorton år har jag funderat på vad det är för fel på mig eftersom detta aldrig händer mig. Svaren på den frågan har varierat beroende på ålder och fas i livet.

 

Jag skulle ha bakat muffins, men insåg att det innebär att jag måste köpa ägg. Tänkte på burhöns som aldrig får se solens ljus, på tuppkycklingar som aldrig ens får en chans, på hönsen på bondgården som avlivades för att de såg lite hängiga ut och för att ingen tyckte de var värda ett veterinärbesök när det blev billigare att avliva dem och köpa nya istället.

   Tänke på personen i en annan klass som har dragit igång någon sorts fredagsaktiviteter för hela folkhögskolan. Att jag kanske lovade att baka muffins mest för att jag vill att hen ska tycka om mig. Att jag blir så nervös och osäker bland människor jag inte känner, även om de råkar gå på samma folkhögskolan som jag, och egentligen inte ens vill vara med på fredagsmyset efter skolan. Att muffins kanske var det enda jag kände att jag kunde bidra med, för att ändå stötta den här personen.

 

Tänkte ungefär: fuck it. Vad är det för mening?