När jag gick på gymnasiet, och ungefär ett halvår efter det, bloggade jag jämt. Mina föräldrar var barnsligt stolta över min talang för att uttrycka mig i skrift och spred bloggen till höger och vänster, tills den lästes av min gamla mormor, hennes bror som jag knappt träffat och diverse gamla kompisar till min pappa. 

   Kanske är det därför jag inte återupptagit den bloggen, det är för mycket press. Men mest är det nog för att jag är en annan människa nu, jag har levt så oändligt många olika liv sen gymnasiet att det är omöjligt att gå tillbaka till samma blogg.

 

Så, vem är jag?

   Jag brukar besvara den frågan med att berätta mitt livs historia, så kanske är det den som bäst beskriver mig.

   Jag föddes 1993 och bodde först i skogen utanför Vimmerby. Jag var ett fantasifullt barn som älskade att leka i skogen, och stunderna där hör till mina allra finaste barndomsminnen. 

   Vid sex eller sju års ålder fick jag diagnosen Asperger Syndrom. Jag minns inget av det, jag minns bara att jag lika gärna lekte med stenar eller gosedjur som med andra barn. Ibland till och med hellre, eftersom stenarna eller gosedjuren var lättare att förstå. Det fungerade helt enkelt inte riktigt när jag var tillsammans med andra barn, något mina föräldrar uppmärksammade när jag började på förskolan.

   Låg- och mellanstadiet var ändå helt okej, jag lekte med de andra barnen när jag hade lust och de var oftast snälla. Högstadiet är tre av de värsta åren i mitt liv, jag var ett tacksamt byte för mobbare och hade i princip inga vänner alls. Jag levde mitt liv framför datorn på kvällar och nätter, i skolan stängde jag av världen runt omkring mig genom att läsa och lyssna på musik. 

 

När det var dags att börja gymnasiet så ville jag bara bort. Vimmerby kvävde mig, alla mina mobbare skulle gå på skolans enda gymnasium och att gå där var aldrig ens ett alternativ.

   Så jag sökte mig till Linköping. Jag älskar språk och hittade en gymnasieskola som var helt perfekt för mig. En mysig liten friskola med infödda språklärare, årligt mottagande av utbytesstudenter och två utlandsresor som en del av studierna.

   Om åren på högstadiet var tre av mina allra värsta så var åren på gymnasiet tre av mina absolut bästa. Jag fick vänner för första gången sen jag var liten, jag fick en fin och personlig kontakt med flera av lärarna, jag lärde mig språk på ett helt nytt sätt och jag fick chansen att starta ett helt nytt liv i Linköping.

   Första året pendlade jag. Att åka tåg mellan Vimmerby och Linköping tar ungefär en timme och tjugo minuter, enkel resa, och under det året var tågen så gott som jämt trasiga och inställda. Jag kan fylla en hel bok (eller kanske ett framtida blogginlägg?) med pendlingshistorier, och eftersom jag mestadels bodde på tågen så räknas inte det här första året till tiden i Vimmerby.

   Inför mitt andra år flyttade jag hemifrån. Jag bodde inneboende hos ett äldre par, i ett rum med kokplatta på deras övervåning. Jag delade kylskåp och toalett med en främling (det hyrdes ut två rum på den övervåningen) och fick gå ner i källaren för att duscha, men jag var lycklig. Jag var Linköpingsbo på riktigt.

 

Efter studenten ville jag inget hellre än att flytta till Storbritannien, landet jag förälskat mig i under en av resorna på gymnasiet, så jag gjorde något så ovanligt som att gå på svensk folkhögskola i Brighton.

   De första månaderna svävade jag på små rosa moln. Jag älskade Brighton, jag älskade England, jag älskade det engelska språket och talade det nästan som en infödd.

   Sen kom hösten, mörkret och kylan. Jag blev deprimerad och fick en svår identitetskris: jag var ju inte brittisk, även om det ibland kändes som det, men jag kände mig inte längre svensk heller. Jag drömde om att stanna kvar i Brighton efter kursens slut men plötsligt var jag så ensam, liten och rädd i ett främmande land. Men jag kunde ju inte gärna åka tillbaka till Sverige och flytta hem till mina föräldrar i Vimmerby, där jag inte bott sen på högstadiet och vantrivdes något fruktansvärt.

   Så jag försökte. Jag åkte hem till Sverige och firade jul (kursen var bara en termin) och sen åkte jag tillbaka till Brighton och tog in på ett billigt vandrarhem. Tanken var att jag skulle söka jobb och boende, men istället såg jag på gamla barnprogram, åt glass och grät. Efter två veckor tvingades jag inse att det inte skulle gå, jag mådde alldeles för dåligt och riskerade att göra något dumt.

 

Så jag åkte tillbaka till Sverige. Och hur mycket terapi jag än går i så återkommer jag alltid just hit: då jag gav upp mina drömmar, mötte den kalla hårda verkligheten och det oskyldiga barnet inom mig dog.

   De åtta månaderna som följde hör också till de värsta i mitt liv. Jag var djupt deprimerad och hade självmordstankar. Jag hatade att vara i Vimmerby och Arbetsförmedlingen och psykiatrin fick mig snarast att må ännu sämre än vad jag redan gjorde. Mina föräldrar skulle skiljas och jag bråkade väldigt mycket med ett av mina syskon.

   Min mamma var min klippa under den här tiden. Hon halvt tvingade mig att se framåt, att hitta lösningar och planer inför framtiden.

   Jag sökte folkhögskolekurser i kreativt skrivande, ett av mina stora intressen. Jag fick två artiga brev om att jag stod på reservplats, och precis när det verkade vara kört så kom ett sms: jag hade fått en reservplats på Skrivarlinjen, Gotlands folkhögskola i Fårösund.

   Jag hade aldrig varit på Gotland, visste knappt var det låg eller hur man tog sig dit. Men jag hade inget att förlora. Så jag tackade ja och korsade havet, utan att se tillbaka.

 

När jag ser tillbaka på året på Gotland så har jag, som genom ett under, glömt att bussen in till Visby bara gick fem gånger om dagen och bara tog kontanter. Jag har glömt hur kallt det var i Fårösund mitt i vintern, hur jag fick klaustrofobi av hela Gotland, hur vissa av mina klasskompisar gick mig på nerverna och hur utled jag var på att vänta på färjan i timmar på Stockholms central.

   Jag minns bara vinden från havet, tallarna utanför mitt fönster, bryggan jag brukade smyga ner till om morgnarna, kreativiteten som genomsyrade vårt klassrum, alla skratt när vi analyserade varandras texter och de vackra stränderna på Fårö. Vissa dagar kan jag sakna Gotland så att det gör ont i mig.

   Tack vare folkhögskolan fick jag också gå hos en fantastisk terapeut, fyrtio minuter i veckan under två terminer, som hjälpte mig att trassla ut allting jag gått igenom. Jag är övertygad om att hon räddade mitt liv och efter sista samtalet med henne grät jag.

 

Efter året på Gotland åkte jag till Düsseldorf för att gå en sommarkurs i tyska. Det är kanske inte den bästa idé jag haft, men alternativet var att spendera sommaren i Vimmerby. 

   Det blev en smärtsam kulturkrock. Från Gotland där allting gick i ett mycket långsammare tempo än på fastlandet, folkhögskolan som var en fristad för udda människor med psykiska problem och kursen med mycket låga krav på social kompetens och stort överseende med frånvaro på grund av "ont i själen" (uttrycket min lärare använde) till Düsseldorf. En europeisk storstad med högt tempo och ett språk jag inte helt förstod, en sommarkurs där alla mina kurskamrater var extremt sociala och välfungerande och mitt uppe i universitetsstudier hemma i Sverige och där utflykter och sociala aktiviteter var hälften av kursen.

   Jag tror inte på att ångra saker, tänker hellre att jag alltid lär mig någonting, men sommaren i Düsseldorf är kanske inte den bästa idén jag haft. Det blev alldeles för socialt krävande, jag kände mig så utanför och udda i klassen och mådde bara sämre och sämre tills jag hoppade av och åkte hem till Sverige igen.

 

Mina föräldrar hade vid det här laget skiljt sig, så jag bodde hos mamma i en lägenhet i centrala Vimmerby. Gick mest ut på natten, började med en antidepressiv medicin som fick mig att må ännu sämre, försökte mig på en distanskurs i japanska för att få CSN (den visade sig också vara alldeles för krävande) och återupptog något jag så smått påbörjat innan jag åkte till Gotland: att ansöka om aktivitetsersättning. 

   Det tog många långa månader av läkarintyg jag tack och lov slapp läsa, förnedrande samtal med handläggare som tvingade mig att bevisa min oduglighet och mest av allt förlamade väntan, men till slut fick jag ersättningen beviljad. I december det året flyttade jag till en liten lägenhet i Borensberg, mellan Linköping och Motala. Jag var vid det laget så rotlös att jag lika gärna kunde bo var som helst, men någon del av mig längtade ändå tillbaka till Linköping och på blocket hittade jag den lilla lägenheten som var billig och låg lagom nära. Hyresvärden frågade tack och lov inte ett ord om min inkomst, för det var inte riktigt klart med aktivitetsersättningen när jag flyttade, och jag fick min första riktiga lägenhet.

 

Och sakta men säkert började mitt liv ordna upp sig. Jag fick en fantastisk handläggare på försäkringskassan som så småningom fick in mig på daglig verksamhet (mer om det längre ner), jag fick byta till en medicin som funkade bättre, jag lärde känna Motala där jag knappt varit innan jag plötsligt tillhörde dess kommun och jag fick regelbunden kontakt med en bra psykolog.

   Den sommaren, någon gång i augusti, började jag på daglig verksamhet på en bondgård mellan Borensberg och Motala. Daglig verksamhet är, enkelt uttryckt, en obetald sysselsättning för personer som av olika anledningar (psykisk ohälsa, utvecklingsstörning, olika former av autism...) inte kan ha ett "riktigt" jobb.

   Jag är fortfarande kvar på bondgården och är så oerhört tacksam över att jag fick komma dit. Att jobba med djur gör mig lugn och lycklig, att ha en sysselsättning ger mig struktur i vardagen (med mat, sömn och annat jag haft svårt med tidigare) och framförallt har det gjort underverk för min självkänsla. Efter alla kurser jag hoppat av, alla utredningar där min oduglighet beskrivs in i detalj och mina krossade drömmar om England så har jag helt plötsligt en sysselsättning som jag klarar av. Ett jobb där jag får känna mig duktig.

 

Jag bodde i Borensberg i ett år, men lägenheten var väldigt sliten, hade inget riktigt kök och värst av allt: jag fick inte ha någon katt. 

   Så jag flyttade in till Motala, till en jättefin etta med stort och fräscht kök. Och för ungefär ett år sedan tog jag hem katten Greve Berthold, min älskade fluffboll och mitt livs stora kärlek.

   Och där är jag nu. Trots att jag älskar djuren på bondgården så längtar jag efter nya utmaningar, och har byggt upp min självkänsla så pass mycket att jag vill testa min arbetsförmåga. Se hur mycket ork jag har, vad jag eventellt skulle kunna arbeta med och vad det finns för alternativ någonstans mellan daglig verksamhet och förvärvsarbete. 

   Så till hösten ska jag gå en folkhögskolekurs för folk med NPT-diagnoser som vill ha hjälp att komma ut i arbetslivet. Första terminen är det förbeedelser och den andra terminen består av praktik på en arbetsplats.

   Jag är livrädd, men har bestämt mig för att vara modig. Mod är att trotsa sin rädsla, inte avsaknande av rädsla.