Min närmaste vän bor i Göteborg. Jag åker dit och hälsar på henne när jag inte är pank och hon inte måste plugga varje vaken timme.

   Och varje gång jag är i Göteborg så är jag övertygad om att mitt liv skulle vara bättre om jag bodde där. Trots att jag egentligen inte vill flytta mer, trots att jag bestämt att mitt nästa stora äventyr är att slå rot i Motala, så lockar Göteborg fram min gamla rastlöshet. Trots att jag efter alla dessa år insett att jag inte kan flytta ifrån mig själv, hur långt bort jag än flyttar, så vaknar samma gamla övertygelser om att livet vore lättare någon annanstans. 

   Med henne, i Göteborg, blir jag en annan. Lugnare, modigare, gladare. När jag sen kommer hem till Motala kopplar jag bort den världen, eftersom kulturkrocken skulle göra mig galen. Och kanske är Göteborg bäst som en dröm, en mer spännande värld att fly till någon gång ibland. Kanske skulle allt gå förlorat om jag flyttade min vardag dit.

   Men faktum kvarstår att jag är väldigt ensam i Motala. Att jag saknar min BFF (best friend forever) något fruktansvärt. Att det skulle öka min livskvalitet att bo närmare mina vänner.

 

För mig är frågan om jag skulle bli lyckligare av att flytta till Göteborg lika gammal som tiden själv, och någonting jag kan fundera över i timmar utan att komma fram till någonting.

   Förutom då möjligen att mina köpoäng på boplats.se knappast räcker till någon lägenhet just nu i vilket fall.