Hemstad

Jag gick mina tre gymnasieår i Linköping, i två av dem bodde jag där. Att åka igenom Linköping är alltid förenat med en känsla av surrealism: staden är på så många sätt precis sig lik, medan jag har blivit en annan.
Minnesbilder strömmar mot mig, vissa kristallklara: där är hållplatsen där vi gick av när vi skulle springa i skogen på gympan. I skogen fanns ett motionsspår på fem kilometer. På vägen mellan skogen och busshållsplatsen låg ett gatukök, under mitt första gymnasieår hade vi idrott innan lunch och det var nästan tortyr att behöva känna doften av snabbmat på väg tillbaka till skolan. Hungrig och mörbultad. Jag avskydde idrott.
Andra minnesbilder är mer otydliga: där någonstans bodde en vän till min bekant. Friend of a friend of a friend. Varför var jag där? Hade det nått med min cosplay på Närcon att göra? Var det den människan jag lånade peruken av? Eller var det människans kompis, som jag ändå kände lite grann, som skulle låna nått? Vad hade jag i så fall där att göra?
 
Jag brukade tänka att Linköping är det närmaste jag kommer en riktig hemstad. En stad som jag har en historia med, som format mig, en stad där jag bott och trivts. Nu har jag bott i Motala i nästan två år, innan dess ett år i Borensberg, och känner att kanske är jag trots allt inte för gammal för att skapa mig en ny hemstad. Känslan av rotlöshet avtar sakta men säkert för varje år.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

For wishes I behold my night

Some people live more in twenty years than others do in eighty. It's not the time that matters, it's the person.

RSS 2.0