För fyra dygn sedan släpade jag en resväska genom Köpenhamn, för trött för att ens orka tänka. Efter över tolv timmar på resande fot, genom tre olika länder, undrade jag om det är någon egentlig skillnad på danska, tyska och holländska. Jag hörde i alla fall ingen längre. Någonstans vid gränsen mellan Holland och Tyskland konstaterade jag att jag för det första är för gammal för sånt här, för det andra troligen är galen. 
   Idag åt jag färskpotatis, gräddfil och slemmig sill för sakens skull vid ett dukat långbord på bondgården. Kände mig inte riktigt som en del av deras värld längre, som om någon del av mig ändå blev kvar i Nijmegen, Holland. I trädgården där vi drack rödvin, skrattade och tittade på stjärnorna. Mina vänner i den andra världen behöll en del av mig, de har nog alltid haft den.

 

En vacker dag kommer jag bli tvungen att förklara för en LSS-handläggare varför jag klarar av att åka tåg till Holland men inte att ha ett vanligt förvärvsarbete.

   Och det kommer bli svårt, eftersom jag inte själv förstår det.