Jag bodde en gång i Vimmerby. Ett yngre jag, argare och räddare och på alla sätt så annorlunda, flydde därifrån utan att längta tillbaka det minsta.

   Tågsträckan mellan Vimmerby och Linköping kan jag utantill, känner igen varje träd och hus och sjö och åker. Sträckan mellan Vimmerby och Kalmar börjar jag lära mig, nu när jag allt oftare åker till tågets slutstation. De allra första gångerna kändes det overkligt att inte gå av i Vimmerby, som jag gjort alla tusentals gånger då jag tidigare åkt med det tåget. De något senare gångerna fick jag ibland lust att skriva ett blogginlägg om hur en hemstad, där man vuxit upp och bott de första sexton åren av sitt liv, kan lämna en så totalt oberörd. Hur man kan känna igen och koppla minnen till varje gathörn men ändå inte ha några som helst band till staden, bara vara totalt kall och avskalad.

   Nu på senare tid är jag helt oberörd. Där är kanalen i Rimforsa där jag paddlade kanot med en av mina bästa vänner, där är pizzerian i Kisa där jag träffade en annan gammal kompis, där är Vimmerby där jag bodde en gång, där är Hultsfred...

   Tills i torsdags kväll, då tåget var ersatt av buss. Och medan jag från tågfönstret kände varje del av det Vimmerby som fladdrade förbi så bjöd bussen mig på bilder och miljöer jag inte sett på flera år. Ångesten slog klorna i mig innan jag hann hejda den och jag tvingades ta djupa andetag, säga till mig själv att det bara är tillfälligt. Snart åker bussen ut från Vimmerby och allt är borta igen, jag ska inte gå av bussen.

   Två gånger i mitt liv har jag tvingats flytta tillbaka till Vimmerby, första gången till mina båda föräldrar och syskon och andra gånger till min mamma och syster, för att jag inte haft något annat. Inget hem, ingen inkomst, ingenstans att ta vägen. Jag trodde att jag hade bearbetat dessa händelser, men resan med ersättningsbussen visade alltför tydligt att jag hade fel. Kanske kommer jag aldrig bli helt färdig med att bearbeta Vimmerby. Kanske är det som när man haft en barndom fylld av våld, eller har en usel relation med sina föräldrar, det tar aldrig riktigt slut.

 

De sa att jag skulle ändra mig. Mitt 17-åriga jag fick höra att när jag blivit vuxen och utbildat mig, kanske skaffat egna barn, då kommer jag att vilja återvända till Vimmerby. Till mina rötter.

   Vad de inte förstod var att jag inte har några rötter.